Nu har jag levt ett halvår drygt med extrem trötthet, både fysisk och mental, som krympt mitt liv till ett existensminimum. Från ett aktivt liv, med jobb, häst, träning, sociala aktiviteter med vänner, mm till ett inskränkt litet liv där jag kämpar med det dagliga (mat, hygien, 25% arbete). Jag sörjer mitt gamla innehållsrika liv och börjar tappa hoppet om att får det tillbaka.
En vecka efter andra dosen började jag tappa orken. Blev andfådd vid liten ansträngning, kunde inte gå i min normala takt och fick svårt att koncentrera mig (glömde saker, kunde inte hålla ihop tankarna riktigt). Gick en kurs på jobbet (digitalt förstås) som jag knappt hängde med på. Det blev snabbt värre. Var konstant trött, behövde sova mer. Fick huvudvärk och lock för öronen (tinntitus som blev värre). Vilopulsen ökade, kroppstemperaturen ökade (från mitt normala 36-36,5 till runt 37,5). Känner mig febrig när temperaturen överstiger 37,5. Blev andfådd och fick hög puls vid väldigt liten ansträngning, t ex knyta skorna sittande, plocka ur diskmaskinen, duscha för att nämna något. För varje sådan liten aktivitet behöver jag stanna upp och pusta. Jag har ett tryck över bröstbenet, ett motstånd i lungorna när jag andas, en konstant sjukdomskänsla. Känner mig nedstämd och orolig, även likgiltig.
Den 5 juli tog jag ett covidtest, för att se om mina nya symtom kunde bero på det trots vaccinet. PCR-testet var negativt. Då kontaktade jag vårdcentralen. Fick träffa en ST-läkare 16 juli. Hon sa att jag var utbränd och att bästa sättet att komma över det var att träna upp konditionen. Uppenbarligen hade hon inte lyssnat när jag berättade att jag, fram tills alldeles nyligen, hade tagit hand om min häst fem dagar i veckan med allt vad det innebär (inkl stallarbete), även tagit timslånga promenader i skogsterräng i bra tempo med mera, men att jag nu inte ens kan knyta skorna utan att bli andfådd och få hjärtklappning, än mindre gå i normal takt. När jag påpekade detta svarade hon bara ”Du ska springa, sa jag, inte gå. Spring 30 min tre gånger i veckan, det säger jag till alla mina patienter.” Hon beställde trots sin tvärsäkerhet på diagnosen utbrändhet några blodprov. Det visade på lätt blodbrist (anemi), så jag blev ordinerad järntabletter. För övrigt så tog hon varken puls eller blodtryck. Hon lyssnade inte heller på hjärta och lungor. Men hon klämde mig på magen (?).
Järntabletterna funkade inte på mig. Jag har frågat efter intravenöst järn, men blev länge nekad. Hittade en privat allmänläkare som ordinerade iv-järn i oktober. Det gjorde susen! Under en dryg månad fick jag orken och livet tillbaka. Gjorde allt som jag inte kunnat göra och planerade framtiden (bokade resor t ex). Nästan alla symtom försvann, utom febern. Men effekten avtog och snart var orken borta och alla besvär tillbaka.
Immunförsvaret har försämrats också. Sedan alla förkylningar satte fart i samband med skolstarten har jag fått varenda en, tror jag. De sista två månaderna har jag varit mer eller mindre konstant förkyld, med vissa toppar av influensasymtom. Sjukskriven 100% ungefär varannan vecka.
Nu har jag fått nya järninfusioner, men den här gången har de ingen märkbar effekt. Jag kan se på blodproverna att det finns flera prov som är skyhögt över referensvärdena, vilket kan vara tecken på inflammation. Dessa värden har stigit exponentiellt under hösten, men vårdcentralens läkare bryr sig inte om att utreda orsaken. Jag ska nu byta vårdcentral. Hoppas att jag kan få hjälp där.
Nu har jag anpassat mig till min nya tillvaro, så till vida att jag undviker ansträngning och sprider ut nödvändiga aktiviteter för att orka. Hästen har jag lämnat över till en fodervärd. Vissa dagar orkar jag ingenting, inte ens titta på tv. Då ligger jag bara på sängen. De dagar jag har ork får jag ta itu med sådant som måste göras, som tvätta, handla mat, gå ut med sopsorteringen. Men jag kan bara göra en sådant aktivitet per dag. Det är svårt att planera något. Jobbet är flexibelt som tur är, så jag kan lägga mina 10 timmar per vecka när det passar. Jag försöker göra lugna pilatesövningar för att underhålla rörlighet och lite muskelstyrka. Är det inte skitväder försöker jag ta en promenad på 30 minuter, även om det går långsamt. I lätta uppförsbackar tar jag myrsteg men måste ändå stanna var tionde meter för att hämta andan. Men den här anpassningen, som är nödvändig för att överleva, ger mig ingen glädje. Jag sörjer mitt tidigare liv. Jag sörjer att jag inte kan ha kvar min häst. Jag sörjer att jag inte orkar paddla kajak eller åka skidor och skridskor. Kanske blir det lite lättare till våren, då kan man åtminstone sitta ute utan att frysa.
Det känns som jag har blivit pensionär i förtid mot min vilja. Jag är 57 år. Bor ensam med katt.
Susanne
